Onsdag, mitt i veckan och jag känner mig krasslig.
Boktipset ger mig återfall som nagelbitare, vardagsångesten spänner musklerna vid åsynen av andras bokhyllor. Min nätta hylla här hemma rymmer bara ett hundratal titlar.
Racercykelutbudet är en djungel, svettningarna kommer snarare efter ett besök i cykelbutiken än i de värsta uppförsbackarna. Backar som det finns alldeles för få av här i närområdet.
Jag känner mig lite krasslig.
Men låt oss ta det med en klackspark jag repar mig.
Nog skulle bloggen må bra om jag förde en mer tokig livsstil, bli mer underhållande.
Jag kanske skulle börja knarka.
Må väl.
men det är oftast så. man vågar tala om någon, låta tungan löpa hur som helst, men endast när personen ifråga inte är närvarande. och det är de som är centrum för konversationerna. dessvärre.
tackartackar. : )
haha, den är faktiskt helt magisk! sådär tråkigt rolig att man inte kan sluta skratta
