Mina förlorade pojkår

Det går rykten på jobbet.
Det ryktas om uppsägningar.
Jag borde rimligtvis inte vara förvånad med tanke på dagens arbetsmarknadsklimat, men ändå möter man ryktet med förvåning, inte helt villig att kliva ned från sin trygga stol.
Jag som inte arbetat så länge, hänger ju naturligtvis löst, om uppsägningar no vore aktuellt. Men det finns då ingen anledning att beklaga sig särskilt mycket, utan istället söka nya jobb. Det fungerar inte att i det läget ligga på latsidan.

Det återstår att se huruvida det går för mig.
Jag håller mina tummar för en lycklig utgång.
Än vill jag inte bjudas nådastöten.

På återseende, ta väl hand om er

Med kaffekoppen bredvid mig ser jag ut genom fönstret. Det ser ut att bli tö de närmsta dagarna framöver.
Det är med blandade känslor jag konstaterar detta.
För även om tö innebär att skidåkningen snart är förbi, så är det ju ett tecken på att vi går mot ljusare tider, och det välkommnar jag med öppen famn. Solen är mycket välkommen tillbaka, och allt det gröna. Det piggar sannerligen upp en efter den mörka vintern.
Våren är sedan även en mindre praktiskt bekymmersam årstid, för nu behöver man inte i en evighet stå och klä sig i tröja efter tröja, vira halsduken mil efter mil kring halsen. Dra ned mössan ordentligt över örenen.

Men än så länge ligger snön kvar. Tung blötsnö.

På återseende

Ack en sådan hurtig dag. Hushållsarbete och skidåkning.

Dagen började, efter att ha sovit lite längre med en frukost, som sig bör. Jag har ätit havregrynsgröt i stort sett var dag hela livet igenom, och så även idag.
När jag sitter där med gröten känner jag ibland, att borde jag inte vara urless på densamma frukostmat var dag i 18år?
Men jag inser snart att äsch, det är allt trams att tänka så, det är ju den ultimata frukostbasen jag har framför mig. Ack en sådan hädelse!

Efter frukosten, det har nästan blivit något av en rutin, så tog jag hand om disken. Att handdiska kan vara verkligt meditativt emellanåt. Särskilt med rätt musik spelad i bakgrunden.
Idag valde jag att lyssna på Bachs goldbergvariationer. Skummet yr i takt med pianistens jagande över tangenterna och disken blir skinande ren.

Nåväl, raskt vidare till dagens huvudmål. Nämligen en stunds uppfriskande längdskidåkning. Idag valde jag att åka 10km och det var riktigt trevligt hela sträckan igenom.
Pulsen rusade i de allra tuffaste uppförbackarna och det ilade i bröstet när man tog sig nedför isiga sluttningar. Det ville sig dock så illa att jag föll i en av nedförsbackarna. Men det är bara att bita ihop och åka vidare.

Kvällen blir lugn, det har jag på förhand bestämt. Jag vill vila för att kunna åka några km skidor även imorgon.

Må väl kära läsare, på återseende

Med kaffekoppen i hand sitter jag då här ännu en gång, lyssnar på Verdi och funderar över de mest skilda ting.

Jag försöker planera in ett operabesök den närmsta framtiden, vilket jag själv ser mycket fram emot, däremot känns det som en svårare uppgift att lyckas med konststycket att få sällskap. Jag kanske misstar mig, men rent spontant kan jag ej tänka mig att någon i min bekantsakapskrets har någon större lust att betala dyra pengar för en operabiljett.

Jag tänker mig i alla fall att gå och se Tosca av Giacomo Puccini, en opera där centrum för intrigen utgörs av sångerskan Tosca och hennes älskare Cavaradossis grymma öden. Musiken är ack så vacker, kraftfull och på sina ställen brutal.

Nåväl, detta var bara början utav dagen, på återseende

Det stormar åter igen kring Konstfack, sedan en elev som projekt klottrat ned en tunnelbanevagn och även krossat rutor. Alltihop filmades för att sedan ställas ut som en videoinstalation.
Huruvida detta bör betraktas som konst är jag inte rätt person att avgöra, jag är långt ifrån insatt i dagens konstvärld. Rent spontant skulle jag snarare inte kalla det annat än skadegörelse caught on tape. Att sedan skattemedel får täcka upp när skadegörelsen sedan ska åtgärdas är högst beklagligt, och visar på hur bortskämda och totalt ansvarslösa många av de unga så kallade konstnärer är.
Visst är konstnärlig frihet av största vikt, men därutöver måste man ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar.

Annars finns dock en annan, synnerligen nyttig väg att gå för idel konstnärer där ute - Klipp er och skaffa ett jobb!

De nybäddade sängen ler inbjudande varm mot mig i ögonvrån, och snart ska jag falla i dess famn, låta täcket omsluta mig och sakta föras bort genom tid och rum tagen av sömnen.

Men låt mig först samanfatta dagen. Rätt produktiv har jag varit, vad gäller husållsarbete. Eller vad sägs om en redig storstädning, dammsugning och skurande av golv, samt diskande som heter duga. Efter det har jag lagat enkel men god mat, dock enbart till mig själv.
Sedan belönade jag med en stunds läsning på café, vid mitt stammisbord såklart. Utöver den sedvanliga koppen kaffe jag vanligtvis unnar mig vid dessa tilfällen, lade jag idag även till en semla, vilken slank ner fortare än kvickt.

Nu är det tid att sova, imorgon ska jag nämligen tidigt ut i skidspåren, till kvällen ska jag arbeta.

Må väl kära läsare

Tänk att tanborstning och användandet av tandtråd kan vara ett sådant nöje var morgon och kväll. Jag tycker att det är riktigt roligt att pyssla om tänderna, och dentalhälsan är ju som ni kanske vet viktigt för välmåendet över lag.
Jag vågar till och med påstå att jag är riktigt förtjust i tandläkarbesök.

Nå det här var nog det minst pretantiösa inlägget jag hittills skrivit, men ibland vill man stoltsera med sitt flitiga tandtrådsanvändande.

Beethoven rör vid mig på ett alldeles speciellt sätt. Det väcker en inneboende kraft hos mig till liv, föder en viss hybris om ni så vill.
Men under den tid då musiken varar och finns runt om en, inom en då är tanken hos mig klar och viljan lyser, visionerna växer sig starka. jag skulle kunna säga att Beethoven gör mig lite smått galen, skänker mig storhetsvansinne och brinnande ögon. Men det är ändå ack så härligt.
Det är nära nog musikalisk fullkomlighet och jag smälter samman i dess kraft.

Förövrigt kan jag delge er att jag har monsturös träningsvärk efter att ha åkt längdskidor varje dag sedan i tisdags, men det är ju så roligt, så det är ändå bara trevligt.
Ge er ut i spåren vet ja, nu när snön ligger vit och inbjudande!

Om man möter någon på stan som man känner, eller åtminstonde är vagt bekant med, så är seden som sådan att man hälsar på personen.
Men om jag hälsar, hälsar då personen av ren motvillig artighet för att jag tagit steget att själv hälsa? Eller hälsar personen rent spontant för att han eller hon är glad att se mig?
Jag kan aldrig släppa den tanken.
Därför hälsar jag sällan på folk. Om personen jag möter hälsar på mig, hälsar jag glatt tillbaka. Om däremot motsatsen sker, att personen ignorant glider mig förbi, så kan jag glatt gå vidare medveten om att jag besparat mig förnedringen att ha blivit motvilligt hälsad på.

Ni förstår säkert varför  jag är singel.

Det faktum att jag gång på gång ältar mitt singelskap är också en besatthet, som om man fiskar efter en sympatikram eller några uppiggande ord, även fast man innerst inne vet hur billigt och förnedrande det är.
Heller kan jag inte förstå, om någon hur avlägset det än må vara, skulle vara intresserad av mig. Det har jag inte vågat tro någon gång, därför att jag inte ser mig som någon intressant person, som någon nära nog fullkomlig skönhet skulle lägga tid att se åt.
Nej de kvinnor som mot förmodan skulle villja visa mig sitt intresse måste i så fall vara övertydliga i sitt budskap, subtila försök till kontakt slår jag bort som missuppfattningar och drömmar.

Nåväl, nu är alla hjärtans dag över, och fy katten så skönt det är.

Undrar om min egen avsky för alla hjärtans dag skulle mildras om det vore så att jag någon gång skulle bli uppvaktad under just denna dagen.
Nu lägger jag ingen större vikt vid det påstått speciella med den här dagen, jag anser den allt som oftast vara lika jävlig som de resterande 364 dagarna.

Sedan ett meddelande till er som skulle kunna komma att korsa min väg då jag flanerar runt i stan. Håll inte varandra i handen och ser så förbannat lyckliga ut.

Ha en trevlig dag och se upp för halka.

Tisdag morgon, jag ligger i min säng och ser Siegfried av Richard Wagner. Bredvid mig står min kopp kaffe.
Ute har nyss snön yrt, så snart operan är slut ska jag gå ner och leta efter mina pjäxor. Efter lunch har jag nämligen tänkt ge mig ut för att åka skidor.
Vädret är verkligen strålande idag, dock saknas solskenet som vi begåvats med under gårdagen. Men snölandskapet, med eller utan solsken är ändå fantastiskt vackert.

Senare under dagen är planerna mindre klara, jag funderar visserligen på att åka ned till stan. Det är förresten nödvändigt, för jag måste återlämna en trave böcker vid biblioteket. Någon skuld har jag inte denminsta lust att dra på mig.

Nåväl, det här får räcka för nu.
Må väl

Jag har ett nittiotal böcker på mitt skrivbord....något säger mig att jag är i behov av att skaffa mig en bokhylla.

Tja, ett konstaterande som får utgöra dagens blogginlägg.

Natti natti

Hur långt måste man gå för att få en liten ynklig kommentar i en blogg?
Hittills går det mindre bra för mig på den punkten, bloggen är nästintill kommentarslös. Jag hakar upp mig på det där. Jag begär väl inte att allt jag skriver här ska angagera folk, nej fy katten, allt jag skriver smakar vidbränt kaffe och angår i mångt och mycket ingen annan än jag själv.
Men kom igen, en liten kommentar emellanåt, eller har ni så jävla mycket att göra att det vore ack så betungande. Så betungande att den extra lilla ansträngningen skulle få er att gå in i väggen av utmattning. Åh jag kanske skulle fatta mig kort i det här inlägget, för usch hemska tanke, ni kanske inte orkar läsa så mycket. Nej förlåt mig att ni vid det här laget, ja om ni ens kommit så långt, har tröttat ut era ögon till den milda grad att ni ej längre kan se längre än näsan räcker.

Nå vad måste man skriva för att uppröra läsare så till den milda grad att de anser ansträngningen en skriven kommentar innebär värd att företa sig?

Måste man skriva att alla de kvinnor som visat mig intet intresse under åren är nonchalanta hyndor som gott kan få vara ifred i sitt högmod.
Måste man skriva att man emellanåt vill skrika åt folk som säger "busshållsplats" istället för busshållplats att vara snälla att spara på rösten om de ej ändrar sitt uttal.

Eller är hela detta inlägg ett bevis för hur illa den ej besvarade kärleken kan kan göra en människas sinne, jag bara frågar.

Vänliga hälsningar
/ Bloggaren

Vissa förälskelser är eviga, slummrar emellanåt strax under ytan för att sedan åter igen dyka upp.
Men de hänger allt jämt kvar.
Omöjliga att bli kvitt.

Nyss hemkommen från en riktig långpromenad i hurtigt rask takt. När man ser all snö gnistra mellan träden i skogen  trots det något gråa himmlen så kan man inte annat än le med rosiga kinder över allt det vackra som ändå finns omkring oss.
Sannerligen, en frisk promenad piggar allt upp. Snart är det återigen dags att ta sig till jobbet, då känns det skönt att ha förberett sig på sådant här vis.
Nu längtar jag bara efter att få ge mig i ut i skidspåren.

Må väl

Bloggtorkan har drabbat denna publikation, men det är ingen större fara, skörden kommer att klara sig och snart kan den mätta oss med bittra inlägg om dagarnas trams och förvecklingar.

På återseende / Bloggaren