Mina förlorade pojkår

Att böckernas lovsång till kärlek, vore av din lena röst sjungen.
Boksidornas sträva smekning istället din hand. Av kött och blod din heta hand mot min kind.
Istället är landskapet av orden vävt och verkligheten aldrig den samma, när förtrollningen bryts och jag förlöses till kyla och ensamhet.
Kortdikten om onsdagen skulle kunna vara till dagarna dem alla.

Med ens blir man alldeles varm innombords och vågar ifrågasätta kärlekens extistens i sig själv.

Så var det åter igen måndag.
Så var snart denna måndag över.
Ni som hittills har läst min blogg borde vid det här laget veta att mina dagar rent ytligt sett inte är så händelserika.
Mina dagar, utöver arbetet på kvällen, består mest utav litteratur och tankar.
Idag, som så många andra dagar, började med en oavsiktligt senarelagd frukost, jag vaknade nämligen först halv elva.
Sedan följer, ja som så många gånger förr, en stunds läsning innan en hjärtlig lust till en promenad drabbade mig. Trots det gråa vädret och all väta piggar sannerligen en promenad i det ögonbedövande dagsljuset upp mig.
Eftermiddagen innan arbetet spenderades på kaffé, alltid sittandes vid mitt stammisbord, ack så skönt med rutiner.
Där fortsatte jag att läsa, läsa länge. Verklighetsflyktens berusande doft spred sig ur boksidorna och svepte mig bort mot en annan tid, tills min telefons vibrationer åter väckte mig tillbaka till det gråa mellanskikt som kallas vår vardag.

Nu flyr jag snart åter till bokens värld, innan sedan sömnen tar mig stadigt i handen och leder mig vidare

Godnatt och sov gott.

Den walesiske sångaren Bryn Terfel sjunger ett stycke ur Wagners "Die meistersinger von Nürnberg".

Jag är så tråkig att varje uppvaktad dams intresse snart rinner av mig som vore jag impregnerad av teflon.
Jag skulle kunna påstå att hos blivande svärmödrar vore jag populär, medans deras döttrar visa sig vara föga intresserade.
Flickor flickor, ni är allt underliga. Eller är det måhända jag som är allt för omöjlig att ha att göra med.
Tiden går.
Det är utförsäljning.
Jag är mint condition, jag är en ospelad skiva.
Att hävda att jag inte vore bitter emellanåt är en underdrift.
Nu sänker vi priset ytterligare, lagger på lager på lager, av stickande röda extraprislappar.

Kom för att fynda, allt ska bort!

Nyvaken när klockan är strax före elva, det rimmar ju illa med mitt ständiga vurmande för ordning och reda. Uppe med tuppen är ju vad som borde gälla.
Nåväl.

Alexander hissar: kaffe. Det finns inget bättre att starta dagen med.

Alexander dissar: sms-lån. Det är en sån cynisk branch att jag blir ledsen och får ont i magen.

Må väl:)

Att skriva om kärlek i bloggosfärens offentlighet, skall jag våga det? 

Till tonerna av Dizzy Gillespie började dagen så smått ta form och nattens svala kappa gled sakta av längs mina skuldror. Timmar senare befinner jag mig på en buss, på väg ner mot stan för att i sällskap av Käre Proust dricka en kopp kaffe på något av stadens kafféer.
Solen skär in genom bussens nedstänkta rutor i höjd med mina ögon. Jag kisar och rynkorna i min panna, de som får mig att se så sorgsen ut, framträder. Jag känner att jag vill nysa.

Omsluten av dunklet inne i kaffét försjunker jag snart i min läsning. Det dova sorlet från rösterna omkring mig stör mig dock till den  milda grad att jag beslöt mig för att lägga ifrån mig boken. Istället fångade ljuset vid mitt bord min uppmärksamhet.
Denna sälsamma underhållning att se en eldslåga dansa befriade mig korta stunder från verklighetens tristess.
drömmande.
Eldens lekfulla dans minde mig i sinom tid om henne, jag erinrade mig hennes lätta varma steg, hur hon svärmade kring mig i en förförisk dans. Varpå mina kinder hettade och kärlekens bitande värme fyllde mitt hungrande bröst av en sällan skådad vällust.
Men ljusets kontrolerade låga och eldens dans kan inte mäta sig med den intensitet  som kärlekens värme härjar inom oss.
Ljusets låga falnar liksom mitt hopp om att möta henne.

Jag låter de sista beska dropparna av mitt kaffe träffa gommen innan jag lyfter rocken av stolsryggen, ser en sista gång ut i lokalen, innan jag klär mig och går vidare.

Som rubriken lyder kommer här ännu ett inlägg skrivet under tisdagen den tjugonde januari.
Egentligen så tycker jag inte att man ska skriva fler än ett inlägg per dag, undantaget om man verkligen har något viktigt att säga, som man promt måste uppdatera bloggen med, något som inte kan vänta till nästföljande dag.

Nåväl, det här inlägget är inte ett sådant undantag, det jag skriver kan dock ge er en inblick i min karaktär.
Ni förstår, jag satt nyss här och läste de två tidigare blogginläggen då en krypande ångest över vad andra skulle anse om längden på mina inlägg dök upp.
Skriver jag för kort? Har jag ett banalt innehåll? Kommer den här bloggen att överleva min egen självkritik i mer än en vecka?

Tja, jag beslutade mig efter en nojjig stund för att låta det vara som det är. Jag kan ju alltid bita på naglarna när jag är orolig.

Att blogga ska vara spontant, rappt och ungdomligt, allt som samanfattar 2000-talet.
I så fall är jag enormt dålig på att blogga, jag är över huvud taget inte lämpad till att blogga.  Men jag gör det ändå och var glad över att jag försöker, ur denna upptakt kanske i sinom tid kommer något alldeles fantastiskt. Ge det bara lite tid.

Förövrigt är det oerhört roligt att var morgon till frukostgröten läsa insändarna i morgontidningen. Ventilen för folkhemsterroristerna.
Ty vad är svensk terrorism, om inte en arg, hysterisk och ostrukturerad insändare i lokaltidningen.

Vinter 09
När jag ser ut över samtiden ser jag en värld avteckna sig i en sinnelig och materialistisk gråskala, fjärran från den blåögda verklighet jag som barn upplevde. Men ju äldre vi blir, ju mer hinner verkligheten ikapp oss och det enkla som en gång var, visar sig vara allt mer mångfasseterat än barnet i oss aldrig kunnat föreställa sig.

Tanken att återigen ge liv åt min blogg, jag vill minna mig att detta är ett tredje återupplivningsförsök, uppkom alldeles nyligen. Kanske vore det inte så dumt att i en viss offentlighet få vädra sina tankar om en allt mer skruvad samtid.

Så håll i hatten och dra åt säkerhetsbältet sverige, Alexander Haettman är inte i alla lägen barmhärtig.

På återseende hälsar jag er eventuella läsare.